Det kan te sig något omodernt med en hemsida idag.
Vi har instagram, tiktok och facebook för så mycket information.
Men kanske ändå inget för det statiska.
För kurser, för valpkullar för längre inlägg och tankar.
Jag tänker att jag testar att rensa upp den här något och så får vi se helt enkelt.
Allt gott!
/Michelle
Jag är fortfarande i chock. Vi kom hem i måndags kväll och jag har hittills nog inte riktigt fattat vad det är vi gjort och hur när något ännu häftigare det va.
Jag och Peak har VM debuterat och vann vår kvaldag på ca 60 personer.
Det är ju helt orimligt bara att vi ska debutera på VM och komma in göra en sådan grej. Det var ett starkt startfält den dagen – men vi var starkast. Helt galet, fruktansvärt motiverande och ger så mycket mersmak.
Resan till Holland gjordes med bil och körsällskap av landslagsledare Daniel Eidenskog. Kände mig tacksam över att inte behöva bila själv och dessutom få möjlighet att vila upp sig lite i samband med resan. Vi bilade Sverige -> Danmark ->Tyskland -> Holland.
Jag körde också lite granna, tyckte det kändes lite läskigt, men det var ju inga konstigheter faktiskt. Vi mötte upp Fatima och Sarah i Tyskland och övernattade där för att dagen efter ta oss vidare till Ermelo och kika in tävlingsplatsen där vi mötte upp Maria och Lotta. Efter lite väntan och lite träning så drog vi oss vidare mot hotellet, kanske 40 min från tävlingsplatsen där vi senare mötte upp resten av laget.
Laget bestod av
Michelle + Peak
Sarah + Exxie
Maria + App
Madde + Seven
Diana + Dio
Louise + Snipe
Fatima + Wimze
Ett riktigt starkt lag, jag och Fatima gjorde VM-debut så jag kan tänka mig att vi hade det pirrigast 😉 På lottningen drog vi startnummer 89 vilket innebar att vår individuella start skulle vara på lördagen.
Dag 1 skulle vi ha veterinärbesiktning + gruppmoment. Alltid lite läskigt med gruppmoment när miljön + störningsnivåer är nya men Peak visade åter upp sig som den klippan hon är och satt stensäkert. Extra glad över den raka ingången och att hon valde att komma in från höger. Vi belönades med betyget 10 på alla delar av alla fyra domare. Väldigt väldigt nöjd med det, endast två hundar till hade fullt på gruppen.
Dag 2 innebar inte så mycket mer än promenader och att heja fram de andra ekipagen.
Det kändes viktigt efter utlåtande från DogMotion att hon inte låg och blev kall och stilla för mycket utan att vi var igång och rörde på musklerna en del.
Det var väldigt skönt att få följa se hela programmet några gånger under dagen. Få ett grepp om tävlingen.
Dag 3 – Dagen D! I tid hade vi räknat ut att vi kanske skulle gå strax innan lunch.
Rätt lagom, men tiden gick både fort och sakta, svårt att hinna planera och se allt ordentligt. Jag försökte att stänga av tävlingen och inte slösa för mycket hjärna på att sitta och kolla. Det tar på en väldigt mycket faktiskt. Klart jag kollade på de svenska lagmedlemmarna men i övrigt försökte jag att distansera mig och vila hjärna på andra tankar. Jag passade på att värma upp med en ordentlig promenad för att sedan sätta in henne i bilen igen ca 15 min start, för att sedan värma med lite träning och sedan bara hålla igång henne genom att röra mig.
Resten är rätt blankt, jag kommer inte ihåg så mycket mer än att allt gick på rutin – vi känner varandra och hon svarade på alla mina hjälper och signaler. Det var nog så nära ett perfect game det går eg. Bedömningen kanske säger något annat, men jag är egentligen bara missnöjd med apporteringsupptaget på apporteringsdirigeringen.
Allt annat kändes kalas! En runda jag tar med mig hjärtat ❤
Film på ring 1 – https://www.youtube.com/watch?v=rZvmwJdupM0
Film på ring 2 – https://www.youtube.com/watch?v=doWZxHdl278
Den här galna rundan satte oss högst upp på pallen för vår kvaldag och gav oss ett CACIOB – tror vi kan ansöka om ett Holländskt Championat också.
Det kändes så absurt att stå där högst upp på pallen och bli gratulerad av alla kända namn och idoler! Har nog fortfarande inte fattat.
Kvällen bjöd på bankett och sedan fort i säng för att ladda om till kommande dags final.
Tankarna florerade och vi fick så himla mycket fint stöd och grattis-hälsningar! Man blir helt överväldigad. Det kändes oavsett vad som händer i finalen, som att vi vunnit.
I finalen hade vi ett missförstånd i nedläggandet för fjärren och drog på oss en onödig nolla. Lite trassel i apporteringsupptagen men overall heeelt okej. Helt okej för min lilla treåring. Vi avslutade på 234,5p och 17e bäst i världen.
17e bäst i världen – KAN NI FATTA!!!!!
Film på ring 1 – https://www.youtube.com/watch?v=Hdtp01Yin3c
Film på ring 2 – https://www.youtube.com/watch?v=doWZxHdl278
Vi var riktigt trötta på finaldagen. Alla intryck och den långa resan hade verkligen tagit mycket energi, men vi krämade ur det sista vi hade och gjorde en dubbeltia på gruppmomenten ❤
Så otroligt nöjd med vår prestation och så jäkla hungrig på mer!
Efter NM i Norge med Kellie var siktet inställt på revansch och pannbenet ångade fram.
I början var jag rätt knäckt av att jag inte kände att jag kunde vara mitt starka jag genom hela helgen och ge Kellie det hon behövde. Men när vi kommit hem och slickat våra sår så vaknade drömmen om VM till liv.
Peak utvecklades fortsatt jättefint och jag känner att jag förstår och kan köra Kellie bättre och bättre för varje dag.
Nya insikter om träningsupplägg, rätt mängd, typ och kompletterande träning därtill gav fina resultat och inför första rankingen i Kalmar var båda hundarna i så bra form man kan vara under vintern med något mer begränsat med träningsmöjligheter.
Båda avslutade starkt trotts lite missar, Kellie på en tredjeplats och Peak på en fjärdeplats.
Utan SM poäng med oss från SM2017 så lyckades vi klättra upp topp 5 med Kellie och ligga 6a med Peak. Ett gott utgångsläge!
Peak togs ut till Landslagstruppen och vi tränade järnet med resten av den yttersta lydnadseliten på ett peppigt landslagsläger i mars.
Drömmen om VM fick extra fart och inspirationen att fortsätta leverera och utveckla var i topptrim. Vi laddade järnet med träningsgruppen och lade många kvällar och kyliga helger på formtoppning.
Hallsbergrankingen närmade sig med stormsteg och det gällde att vara sitt starkaste jag i dagarna två om Vm-drömmen skulle hållas levande.
Kellie började löpa på tävlingsmorgonen vilket innebar lite meck med administrationen. Skulle vara toppen med lite starkare regelsättning kring löptikars platsliggningar så att man tävlar under samma förutsättningar och tävlingslika förhållanden.
Hur som helst, Peak gick superfint dag 1 men vi stötte på patrull i rutan med en omdirigering i rutan och så tog jag fram henne för mycket (note to self, säg ru inte kom….) En onödig nolla men utan nollan hade poängen räckt till fina placeringar.
Kellie var något försiktig i sin start men hennes lägsta-nivå är hög och räckte till en 8e plats. En av få hundar som satte tomskicket till rutan första dagen.
Kvällen innebar pepp-talk-deluxe och tävlingsdjävulen laddade järnet.
Dag två hade vi medvind och båda hundarna satte sina grejer.
Under prisutdelningen när pallplatserna kom fram och ingen av mina hundar ropats upp och det slutsligen visade sig att Peak kom två och jag och Kellie vann… då brast det.
Där stod jag och bölade på pallen. Segern i att få vinna med henne går inte att beskriva. Kellie ❤ Det är värt allt! Hon är värd allt!
Med stormsteg klättrade vi därför upp på rankinglistan. Kellie till 4e plats och Peak på sjätte plats. Drömmen om VM skulle bli sann!
I bilen på vägen hem fick jag samtal om att Peak och jag skulle få åka på VM.
Drömmen som blev sann!!
Jag är i extas, tom, vill skrika, finner inga ord och allt i samma veva. Vi har gjort vår första ranking tävling och jag hade inte ens kunnat drömma om det här. Nog för att jag har Rebeccas peppning om affirmationen och att visualisera i mitt huvud men ändå har det inte riktigt ens känts som en möjlighet att kunna konkurrera. Tvivel att ens kunn göra en någorlunda tävling.
Men på vår första ranking, med fantastiska poäng och fantastisk känsla tog vi en andra placering tätt efter fantastiska Louise och Snipe. Så jäkla sjukt! Så jäkla magiskt!
Nog för att jag ofta känt att vi är lite av ett underdog team som jagat och folk nog inte trott att vi är med i matchen ens.
I december spikade vi SM kvalet, i januari tog vi första pris med nya reglern i Fagersta och igår så öste vi järnet inne på Göteborgs Hundarena och fick med oss 10 fin fina rankingpoäng. Den största vinsten är dock just att det känns som att vi lärt oss segla. Vår resa har absolut inte varit spikrak, det är nog inte någons, men nu jäklar ska vi skörda frukten från förra årets slit.
Jag vill säga att allt klappade inne på plan, men såklart finns det saker att peta i och saker att säkra upp, men helheten satt och vi var där tillsammans. Exakt den här känslan hade vi på Österåker i december. När momentet är slut och jag bara känner YEEEAAAS och Kellie bara strålar och fan det finns inget annat. Fullständig Magi!
Nu ska vi ladda om, ta en tur till ReDog och stämma av att kroppen mår bra efter allt tävlingsträning och tävling för att sedan sätta en plan för kommande veckor.
Ett sidospår jag bara måste nämna, vilken härlig stämning det var på ranking, alla förutfattade meningar om kylig stämning och every man for him self, vilket skämt. Den absolut mysigaste och gladaste tävlingen jag varit på. Förutom landskampen mot Norge med Talangtruppen -16 den är ju förvisso oförglömlig ändå❤️
Avslutningsvis tack till alla som hört av sig och grattat, tack till alla som kom fram och sa fina ord om vår start men fram för allt tack till er som trodde och har trott på oss från där vår resa började❤️
Med några lugnare veckor med sparsam träning så kände jag inte att vi hade förutsättningarna att göra en dundertävling, men fokus var mer en avstämning och checka av vad vi behöver till vårens träningsperiod.
Första halvan kändes hon orolig. Fagerstahallen är rätt tight inpå med allt och jag hade värmt upp henne rätt nitiskt för att inte tappa henne i programmet. Så en del ljud och en något orolig Kellie. Men som alltid så tar hon oss alltid runt, det är sällan jag oroar mig för att vi ska nolla något.
Andra omgången var jag mer taggad, vi värmde upp med mycket fläng, skoj och lek istället. Fick med mig en mycket bättre känsla in.
Jag är inte den som säger ”hunden gör alltid sitt bästa” för det tycker jag inte. Att säga så är att underskatta hundens egna vilja.
Men idag var nog den första halvans poängtapp mitt fel.
Däremot behöver vi hem och jobba avslut, för jäklar vad hon bågar i ingångarna nu.
Ska bli kul att gå in i en lång träningsperiod nu😍
Med Kellie la jag en väldigt strukturerad plan för att lära in app.dirigeringen.
Steg för steg tog vi oss framåt. Inga konstigheter egentligen.
Med Peak har jag mer över tid väckt ett intresse med apporter, gjort fullmoment men med hjälp. Kanske snittat 10 min träning per månad. Om det är är att jag gett henne möjlighet att bara smälta information istället för att nöta in det som gjort det tidseffektivare att lära in eller ej, men på något sätt så fattar hon nu.
Jag tror heller inte man ska underskatta deras iakttagningsförmåga.
Jämför jag med vår första tävling i april så måste jag verkligen klappa mig själv på axeln över hur långt vi kommit i år. ❤
Jag brukar ibland medvetet låta bli vissa detaljer med motiveringen ”det ligger inte rätt i tid”.
I Pikkes fjärrdirigering har jag medvetet jobbat med stora rörelser och inte haft lika stort fokus på detaljer som stilla tassar utan mer jobbat attityd och investerat i rätt typ av rörelsemekanik. Detta för att undvika osäkerhet, för höga krav, press, med mera och sådant som kan övergå till låsningar/eye.
Över tid har jag sedan stramat åt detaljerna och nu ligger kravet på stilla framtassar. Jag trodde jag hade grundat klart fjärren men har insett att Peak haft lite svårt för ”Stand” – att stå och bara stå. Hon kan falla in i eye där och bli lite lägre i kroppen likväl som att jag upplever att hon inte står stadigt med bakbenen.
Då insåg jag att en grundsten som jag prioriterar med bakbensfjärr även är en viktig grundsten i frambensfjärren. Den berömda fällkniven.
Såklart måste ju hunden kunna fälla upp och fälla ner sig utan att röra varken fram eller bakben. När styrkan finns i den typen av rörelse så kommer även styrkan i Sitt-stå och stå-sitt bli bättre. Starkare och stadigare fjärr.
Så man kan minst sagt säga att det var en grundsten som saknades.
Nedan är en film på första passet. Hon förstår inte riktigt vad jag vill, är något frustrerad, biter i luften med mera. Men vi fick till en helt okej procent med träffar på 100% stilla fällningar så det ska nog gå över tid.
Tror nog diskussionen om det negativa i valpträning handlar mer om 6 månaders valpar som kan hela elitlydnadsklassen, springer snäva class 3 agilitybanor även om det är utan hopphinder – som i allmänhet tränas lika hårt och fysiskt som 2-3 åringar.
Jag har blivit kritiserad för att jag satt igång mina hundar i draget rätt tidigt. Jag kan förstå att folk reagerat. Men min avvägning har legat i att antingen aktiverar jag doggarna under kontrollerade former där de får ta ut sig eller så kommer de göra någon banal grej och skada sig själva. Med det sagt har jag inte kört drag på det viset att de ”tränas” utan jag har gett dom en möjlighet att ta ut sig, få ta i under utvalda tillfällen när de vart mellan 7månader och 1 år där de bara får ge allt så de blir trötta och nöjda.
Men egentligen – det är upp till var och en hur de vill lägga upp sin träning, om vi prioriterar fel så är vi ju själva och hunden de enda som får sota för det. Jag tror dock oddsen för skador och uppbyggande träning utan biverkningar av dålig förväntan eller överbelastning är högre om man inte ger hundarna tid att utvecklas och hur värdelöst är det inte om man måste ställa av en 5 åring med sjukt mycket resurser lagda på pga. slitsam träning under tillväxt perioden.
Jag vill att mina hundar ska pensioneras vid 10 inte 5.
Michelle Holmlund 